För att förstå Sverige måste man förstå kommunerna

Genom att studera det lilla kan man förstå det stora. Därför hade IF Metall och Akademikerfacket SSR i sitt gemensamma Almedalsseminiarium valt att beskriva den ekonomiska krisens konsekvenser genom att granska en kommun. Närmare bestämt Jönköping, centralort i ett län som drabbades hårt av varsel och uppsägningar när konjunkturen rasade hösten 2008.

Hos den tidigare så trygga arbetsgivaren Husqvarna kom varslen som en chock. Efter långa och slitsamma förhandlingar sades 400 personer upp. Hälften har nya jobb idag. Få har fasta jobb och snart är de uppsagdas a-kassedagar slut. Redan har antalet hushåll med försörjningsstöd ökat från 1200 till 1800.

Kommunstyrelsens krisdemokratiska ordförande Acko Ankarberg Johansson (bilden) berättade vad kommunen gjort för att möta krisen. Höjd skatt, mer pengar till vuxenutbildning, hög investeringsnivå för att hålla byggsektorn igång. För lite och för sent, ansåg oppositionsrådet Peter Persson (S), även om han la huvuddelen av ansvaret för krisens konsekvenser för Jönköping på regeringen.

Kommunernas ekonomi är starkt beroende av vad staten gör. Inte minst när det gäller statsbidragen. Torsdagens besked om höjda statsbidrag välkomnades givetvis av Jönköpingspolitikerna, även om blockskillnaderna markerades så här på bortaplan i den rikspolitikpräglade Almedalen. Men för kommunens ekonomi är det också viktigt vad som händer med exempelvis jobben, infrastrukturen och socialförsäkringarna.

Allt hänger ihop och allt påverkar på ett eller annat vis kommunerna och därmed människorna som bor där. Så för att förstå Sverige måste man förstå kommunerna. Med det konstaterandet sätter jag, även digitalt, punkt för mitt skrivande om kommuner, och senare år även landsting, i KommunAktuellt och Dagens Samhälle. På återseende på annan plats och i andra former.

Lena Hörngren

Skillnaden mellan Reinhold och Littorin

Mediala drev är en klassisk pressetisk fråga. Visst kan jag vara med och diskutera det i Visby domkyrka under Almedalsveckan, svarade jag när jag i våras fick frågan från Kyrkans Tidnings chefredaktör Anders Ahlberg. Inte kunde vi ana hur aktuell frågan skulle komma att vara denna onsdag. På morgonen hade vi i TV kunnat se arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tala om att han avgår och att skälet bland annat är den mediabevakning han och hans barn utsatts för.

”Gränsen för vad som i det mediala Sverige är personligt och vad som är privat har under de senaste åren suddats ut på ett sätt som gör att jag själv inte orkar, men också gör tycker jag att man kan vara allvarligt oroad för möjligheten att rekrytera människor till framtida politiska förtroendeuppdrag, sa han bland annat vid presskonferensen.

Samtalet i Domkyrkan där även Correns chefredaktör Ola Sigvardsson deltog, kom i hög grad att handla om gränsen mellan det grundläggande publicistiska uppdraget att publicera det som är sant och relevant samtidigt som man aldrig får glömma att det handlar om människor. Vissa saker måste berättas även om det innebär att människor känner sig orättvist utsatta. Jag anser till exempel att Dagens Samhälles artiklar om Solnas stadsdirektör Sune Reinhold hör till den kategorin eftersom det handlar om sådant han gjort i tjänsten. Om det däremot handla rom vårdnadstvister och andra privata förhållanden blir bedömningarna annorlunda.

För Sven-Otto Littorin har gränsen för vad han anser uppdraget vara värt uppenbarligen passerats. Politiken och positionen är inte allt. Han bör ha och fick sympati både från partivänner och motståndare. I dag rullar den politiska karusellen vidare i Almedalen. Nu utan Sven-Otto Littorin och utan särskilt mycket tid för eftertanke. Idag är det Mona Sahlin, som ju har haft sin beskärda del av mediebevakning av sin person, som står i fokus.
Lena Hörngren
Chefredaktör

Pengabehov och penningbränning

Per Borg presenterade resultatet av kommissionsarbetet om välfärdens framtida finansiering vid ett synnerligen välbesökt seminarium i S:t Karins kyrkoruin i Visby.

Det var trångt som om en folkkär artist hade stått på scenen i S:t Karins kyrkoruin. Men denna eftermiddag handlade de inte om musik utan om välfärdens framtida finansiering. Den länge emotsedda blocköverskridande Borg-kommissionen, tillsatt av Arena och Timbro, skulle presentera sina tankar muntligt. Den skriftliga versionen hade man kunnat läsa på DN Debatt redan på morgonen.

Om någon eventuellt hoppats på ett välpaketerat förslag med lösningar blev hon besviken. Huvudbudskapet är att detta är ett mångfacetterat problem som partierna måste ta tag i för att gemensamt hitta en lösning. Ett första steg vore att tillsatta en parlamentarisk utredning. Förslag till formulering i regeringsdeklarationen finns på rapportens omslag.

Mycket i rapporten är besk medicin. Det går inte att låtsas som ingenting och det finns inga enkla lösningar. Medborgarna måste vara beredda att betala mer själva. Politiken måste göra detta möjligt och tillåtet. Men för att man ska veta vad som gäller måste gränserna för det offentliga åtagandet inom vård och omsorg göras tydligt.Detta är nödvändigt av två skäl. Dels för att skattfinansiering inte är tillräcklig för att klara det framtida behovet och efterfrågan av vård och omsorg, dels för att vi riskerar en förtroendekris för det offentliga, som på sikt kan leda till att viljan att bidra försvagas

Per Borg hoppas att rapporten ska leda till en bred debatt, men uppmärksamheten i Almedalen utanför seminarielokalen var inte särskilt stor. Medias fokus låg på Gudrun Schymanns och Fi:s pengabränning. En fråga som det är mycket lättare att ha åsikter om än välfärdens framtida finansiering. Själv tycker jag att det är oerhört stötande och visar Almedalen när det är som sämst, det vill säga uppmärksamhet till varje pris. Om Fi har 100 000 kronor som bränner i budgeten vore det det betydligt bättre och mer kvinnovänligt att använda pengarna till 500 bybarnmorskor i Sierra Leone eller 400 flicktoaletter för att underlätta flickors skolgång i Vietnam.

Lena Hörngren
Chefredaktör

Unga i jobb behövs för framtida välfärd

När jag kryssat för vilka seminarier jag ska lyssna på under Almedalsveckan kan man se två tydliga spår. Det ena är ungdomsarbetslöshet, det andra är välfärdens finansiering. Två frågor som i hög grad hänger ihop, men som sällan kopplas samman.

En ung människa som inte tar sig in på arbetsmarknaden utan lever på bidrag kostar samhället ungefär 15 miljoner under sin livstid. Att satsa på att få ut fler unga i jobb är alltså en investering som ger mycket god avkastning, framhöll nationalekonomen Ingvar Nilsson vid ett seminarium ordnat av samverkansorganisationen Theme Group Youth, där bland annat SKL och Ungdomsstyrelsen ingår.

Men det förutsätter att man gör rätt saker, vilket oroväckande sällan verkar vara fallet. Projekten avlöser varandra, men ingen drar några slutsatser eller förändrar sitt sätt att jobba. Detta kostar pengar, mycket pengar, men resultatet är klent, framhöll bland andra Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist, vid ett seminarium ordnat av Fryshuset.

På SKL:s seminarium om välfärdens finansiering var abstraktionsnivån högre. Där pratade man om behovet av fler arbetade timmar, så där i största allmänhet. Men så var också graden av förutsägbarhet extremt hög från panelen Mats Odell, Anders Knape, Ilmar Reepalu och Maria Rankka från Timbro. Alla argument var kända.

I morgon får vi veta om Arena Idés och Timbros partiöverskridande kommission under ledning av Per Borg lyckas komma med några nya aspekter på ämnet. Det behövs för att få fart på debatten i denna fråga som i längden inte går att undvika.
Lena Hörngren
Chefredaktör

Första kvällen är Almedalsveckan som bäst

Kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius (C) i samspråk med Gotlands matambassadör Patrik von Corswant vid Almedalsveckans invigning.

Visby dallrar. Inte bara av värmen, utan också av förväntan. Kanske är det nu den här första kvällen som Almedalsveckan är som bäst. När alla 1400 programpunkterna är potentiella succéer. När kläderna ännu är nystrukna och fräscha. När det fortfarande känns kul att erbjudas flugsmällor och karameller. När man träffar människor för första gången och tycker att det är roligt att ses. Mot slutet av veckan brukar tröttheten breda ut sig.

Söndagen är i år moderaternas dag. När detta skrivs återstår en kvart till Fredrik Reinfeldts tal. Redan två timmar före start var området runt Almedalsscenen välfyllt med ungdmoderater i orangea tröjor och gammelmoderater i medförda brassestolar. Då passerade de inbjudna förbi på väg till Gotlands kommuns invigning på det idag tropiskt heta Kallbadhuset. Där fick man ett smakprov på gotländska delikatesser och tillfälle till det som är Almedalsveckans kärna, minglandet.

De partier som inte sitter i riksdagen får inte tillgång till Almedalsscenen utan får nöja sig med gatumark vid Donners plats. Nationaldemokraterna, som varken hade någon kändis eller skicklig talare, fick inte många åhörare förutom de utkommenderade poliserna. Men när Gudrun Schyman tog över gatuscenen med sedvanlig skicklig retorik stannade många till för att höra henne ironiska kommentarer till manssamhället. Men de flesta gick när andra FI-medlemmar tog över mikrofonen.

I morgon måndag är den tyngsta seminariedagen. Första frukostseminariet, som har rubriken ”Har Göteborg tappat andan” börjar 7.30. Klockan 9 drar 22 parallella seminarier i gång samtidigt. Så håller det på till klockan 22 när dagen avslutas med Nikodemussamtal om livet, politiken och tron i Domkyrkan. Eller ännu senare för den som diskuterar dessa eller andra frågor i oorganiserade formen på stadens många vattenhål. Dagens Samhälle är på plats och rapporterar från en del av allt det som sker. Men inte från partiledartalen, de får ni läsa om på annat håll, vi koncentrerar oss på det som har mer direkt kommunal intresse.
Lena Hörngren
Chefredaktör