Om döden pratade vi till lunchen denna stekheta vårtorsdag vid Nacka strand. Fråga mig inte varför. Det är bara sånt man då och då gör i vår ålder – den som kallas mitt i livet men som alla vet inte är det.
Det var vid ett möte med vår blivande chefredaktör Mats Edman. Jag och de andra DS-cheferna försökte vara just så smarta och beslutsmässiga man gärna vill vara på ett sånt möte.
Det gick hyfsat bra.
Det är spännande att byta chef. Nya chefer får en uppenbarligen att bli lite filosofisk och ger anledning att fundera över saker. I första hand förstås ändå arbetslivet och vad man gör och varför. Man inser att det är dags att ompröva en del. Man inser att en del är jävligt bra.
Bra är till exempel vår granskning av Miljöpartiet i senaste numret. Få visste till exempel att MP under denna mandatperiod har bildat lika många kommunstyren tillsammans med de blåa som med de röda, vilket vår granskning visar. Det kan tyckas något överraskande i dessa dagar av SVMP-samarbete.
Bra är bland annat också jobbet om hur Tranemo medvetet bryter mot lagen för att rädda jobben på orten. Och jobbet om värsta mobbningskolorna, som också drar många besök till våra listor på webben. Kolla dem.
Läs gärna också om bokaffären El Ateneo i Buenos Aires i Åse Lo Skarsgårds webbkrönika.
Om döden blev det just inget mer sagt på mötet i Nacka. Men tillbaka på redaktionen efteråt fick vi veta att en arbetskamrat just mist sin åldriga mor.
En åldrig kvinnas död handlar det som måste vara den bästa kommunala låten genom tiderna om: John Holms gamla Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Någon som har andra förslag?
Örjan Björklund, redaktionschef
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När det gäller döden säger jag som Woody Allen: jag är starkt emot den.
SvaraRaderaMen det var inte det jag skulle säga. Det var att "Ett enskilt rum på Sabbatsberg" inte är någon kommunal låt. Det är en landstingslåt. Eller - om vi kanske ska kompromissa - en sekundärkommunal låt.
/John Holm-diggare